wintersbone

Vinterns röst, min älskade. Kliver över isen över drivorna, över alla hinder som hindrat mig, allt grus som grusat mina planer. Älskade dig, men lät dig gå, alla dina hinder och mina, blandade som plockepinn. Det var bara dimman som slätade ut landskapet, som renade mitt hjärta med luft och åter luft. Mina vänners skratt, deras ansikten i dunklet. Ungdomsårens febriga väntan, och barndomen, den som dömde oss

Andra sidan atlanten, en annan världsbild och minnet av orkanen. Gick längs slitna trottoarer, bodde i fukten, mitt hjärtas jordkällare. Blev förföljd utav ett spöke vi båda älskade. Ändå var ingenting, lika avväpnande som när du ropade mitt namn. Om natten ropar du på mig och jag är arton år gammal och slås av fasan att vi blev kvar. Vi blev kvar och vi är fortfarande främlingar.

Kan inte sluta åldras, växa bli äldre,
och åren går som minuter nu.

Jag vet ingenting om tid.

Böjer mig fram emot läpppenseln som en efterlängtad kyss, med huvudet fyllt av dimma. Suger åt mig varje beröring som en svamp. En droppe närhet, flyktig och skälvande. I strålkastarljusen står jag stadig, lyckas äntligen pussla ihop bitarna rätt. Min kropp flyter som en dans över vita väggar. Här är den verklig. Ett okontrollerbart fniss lurar långt nere i magen, smyger omrking i väntan på anfall. När jag promenerar hem ifrån tunnelbanan har mörkret fallit för länge sedan, lagt sitt kyliga täcke över Tokyo, Japan, Världen. Här bor neonskyltarna. De skriker efter uppmärksamhet, jag gosar in mig i min ensamhet. I mitt varma rum är jag fullständig, osårbar. Ögon som torkar igen utav luftkonditionen, ett rosa rum fyllt av torka, fyllt av väntan. Jag är mina ätpinnars försiktiga pockande. Dofen av ingefära på mina fingrar. Tiden är tunn, liksom rinnig. Den glider halt genom nuet. Slitet har alltid fascinerat mig, i lidandet berusar jag mig. Ruvar på kalla stenar, kurar. Ingenting är oigenomträngligt, kartor kan växa inuti mig, bli en del av mina ögon, min balans. Känner vittringen norrifrån. Luft som darrar av snön som aldrig kommer. Längtan i mig, vargen som mödosamt pulsar fram. Oändliga vidder av snö, och åter snö, en renhet som ska tränga in i sinnet och föda mig på nytt. I mitt varma rum är jag ett leende foster.

"Dig, du, dig är jag nära är jag närmre än någonsin, huden emot mina läppar, alla dina skrymslen. Alla dina sorger och lyckor, vill jag känna med mina sköra fingetoppar, vill jag ligga med. All din ilska. Detta trodde jag aldrig om mig, aldrig. Men motsatser är vi, två poler av en magnet, nord och syd för jag är ifrån kylans och vinterns näste, dess självaste födelsepunkt. Och du, jag vet ingenting om ditt land utom att du i hemlighet brinner med i deras eldar, solen i ögonvrån och du pratar ibland om ett enklare liv. Jag vet inte, i de stunderna förstår jag dig inte. Detta liv, kan vi någonsin fly ifrån det? Vi pratar om att det inte går att förändra någon, kärnan är på någon sett alltid konstant, statisk, och kanske är det vad som kallas själen. Jag har förändrats, förbättrats skulle jag nog påstå, ändå är mina svårigheter med mig själv identiska, det är samma hinder som alltid envisas med att dyka upp i min väg. Samma hopp som spirar och som dör om och om igen, jag ger hjärt och lungräddning men hoppet tycks smälta in i sanden och jag fumlar efter det med blinda händer. Mina mamma säger; Ida. Ta det lugnt, var inte så extrem, ta en dag i taget. Och kanske är det det som kallas enkelhet, solen i ögonen, muskler i vilospänning. Jag hoppas att jag lever innan jag dör. Det är allt jag önskar mig."

Drömmer om att allt tar slut, livet fyllt av tomma förpackningar. Mitt hjärta fyllt av ånger. Sommaren är alltid för kort, ändå kommer alltid hösten precis när jag behöver den. Luftens råhet som möter mig i dörröppningen, omfamnar mig. Berusade mig i höstens dofter, i dess hopplösa löfte om en ny start. Bor bland röda hus och oräkneliga hundar. Bor i rum som är allt igenom mina egna, en plats för alla mina hemligheter. Musik som aldrig tystnar, som aldrig ljuger. Jag som bara ljuger om dagarna.

Årstidernas väntan, den ena efter den andra säger älskling låt mig komma fram nu. Granarnas hemliga fnissande, det var vinden som kittlande deras grenar som kysste dem i nacken. Det är skogen utanför fönstret, mina bara fötters känslor. Jag väntar på min älskare hör hans rop blandas i vinden, det plågar mig mitt skinn skälvar jag andas in. Andas ut och tänker på dig med en förfärande klarsyn det är. Försörja och härska och att kvävas i en lägenhet vars tak sträcker sig till himmelen. Du är allt jag ville ha men aldrig riktigt kunde fånga med mina hala fingrar, kunde inte riktigt hålla kvar den jag ville att du skulle vara        

Och allt som fanns var en önskan om att vara verklig, att vara en del utav världen som den är. Verkligheten är, slit och stress och någon som gråter högljutt i ett stängt rum. Någon ler i väntrummet, jag fnissar när jag autoklaverar. Och jag flyger högt bland molnen behöver förankring, du är min räddning mitt ankare. Jag tänkte på sommaren, kvav och sorglig. Ett enda långt utdraget illamående. Så står jag här utan aptit, utan liv men jag önskar mig inget mer än detta. Inget mer än det som redan är mitt

Den diffusa känslan av förändring, doften av solvarm hud av dig i mig. Sommarens lidelse och midnattsolens ljus som en älskare, ber dig att let it go. Låt det gå och låt det vara, solen bakom hörnet och att vakna upp bredvid dig. Varje dag är ett slagfält och jag önkar mig, en förmåga att vara verklig att andas in världen som den är. Blir till mig själv i ölens dimma i min önskan att förstå varje människa. Kraven får mig att halta, falla ner i önskebrunnen, önskad och förlorad, oförmögen att se det ljusa och klara. Värmen som slickar dina tatueringar om natten. Mina vänners omfamningar och ömma ord, jag ser bara hungern i deras ögon, alkoholen. Längtar hem med allt större förtvivlan. Vinterns näste, vidsträckta åkrar av ljus och åter ljus. Du är mitt hem men jag önskar jag vore mitt eget

Det är bara drömmar om spindlar, om människor som skrämt mig, och jag kräks på toaletten av ren och skär panik av en bottenlös förtvivlan. Du säger sånt jag inte vill höra kan inte hantera. Verkligheten och detta oändliga lidande ge mig, en plats på jorden inte nödvändigtvis i solen. Det är bara paniken över att vinet tar slut att kärleken